Forskning

Pionjär forskning, även internationellt sett, om utterns ekologi gjordes av Sam Erlinge i södra Sverige under 1960- och 1970-talen. Han undersökte bl a hemområdesstorlek, territorialitet och födoval. Naturhistoriska riksmuseet bedriver forskning om miljögifters påverkan på utter (Anna Roos) och samlar data från döda uttrar som kommer in som Statens vilt. Det stödutplanteringsprojekt som genomfördes i och med utterns tillbakagång i Sverige gav möjligheter till forskning som bedrevs av Thomas Sjöåsen. Uttrar som sattes ut följdes med radiopejling och populationsutvecklingen följdes upp med inventeringar av förekomst. MyraNaturs Johanna Arrendal bedrev under början av 2000-talet forskning med hjälp av genetik, vilket beskrivs mer i detalj nedan.
 
Genetiska studier för bevarandet av uttern i Sverige
Trots att uttern som art är tämligen välbekant finns det kunskapsluckor. Om denna kunskap kunde inhämtas skulle bevarandearbetet kunna göras mer effektivt. Mitt syfte med denna avhandling har varit att ta fram kunskap inom några av dessa områden.
 
I och med att uttern är nattaktiv och rör sig över ganska stora områden är den svår att observera i fält och därmed svår att studera. Idag kan mycket information om en art inhämtas med hjälp av studier av dess gener. Material till denna forskning kan erhållas utan att man observerar eller fångar uttrar i naturen. Uttern är statens vilt och döda uttrar som lämnats till Naturhistoriska riksmuseet kan ge material till genetiska studier. För studier där man vill ha noggrann kunskap om individerna i en population, är antalet prover från döda uttrar otillräckligt. Genetiskt material (DNA) från en individ finns i allt som individen släpper ifrån sig, såsom spillning, urin och hårstrån. Genom att samla in exempelvis spillning från uttrar i ett område kan man få prover från alla, eller nästan alla, utterindivider som lever i området.
 
Genetisk variation
Grundläggande kunskap om den genetiska variationen hos uttern kan ge en inblick i vilken överlevnadspotential populationen har både i ett kortare och i ett längre tidsperspektiv. Stor genetisk variation ger en större möjlighet för populationen att kunna anpassa sig till framtida förändringar i miljön och på så sätt överleva. Liten genetisk variation innebär det motsatta – det finns mindre möjligheter för populationen att anpassa sig till framtida förändringar, men i ett kortare perspektiv kan även överlevnad och reproduktion påverkas negativt. I minskande populationer minskar den genetiska variationen till följd av bortfallet av individer. När populationen väl är liten kan variationen fortsätta att minska till följd av slumpfaktorer – vissa individer bidrar mer än andra till kommande generationer och det blir mer påtagligt när populationen är liten.
 
Studier i Europa har visat att uttern generellt har liten genetisk variation. Detta är till följd av att små grupper av uttrar vandrade in och etablerade sig i Europa efter istiden, men även det jakttryck som uttern har utsatts för under de senaste 2000 åren och det senaste århundradets hotfaktorer har påverkat. Mina studier visade att mängden genetisk variation varierade mellan olika områden i Sverige. Den var, jämfört med uttrar i andra länder, relativt hög i norra och södra Norrland, men betydligt lägre i södra Sverige. Detta var förväntat i och med att populationsminskningen var som svårast i södra Sverige. Det fanns även signifikanta skillnader mellan uttrarna i de olika delarna av landet, vilket visar att delarna har blivit mer eller mindre isolerade från varandra, även detta till följd av minskningen av antalet uttrar.
 
Genetisk utvärdering av stödutplanteringar
Det är av stor vikt att bevarandeåtgärder följs upp för att utvärdera om resultaten är de förväntade. Vad gäller de utplanteringar av utter som har gjorts i Sverige är det av stort intresse att få reda på hur mycket de utplanterade djuren har bidragit till kommande generationer, dvs hur väl utplanteringsprojektet föll ut och till vilken grad det har bidragit till populationsökningen. Detta kan göras genom att studera den genetiska sammansättningen på populationen före och efter utplanteringarna och jämföra dem med den genetiska sammansättningen hos de djur som sattes ut. Vi kunde se att de utplanterade individerna hade bidragit till kommande generationer, men att effekten var begränsad till den lokala utterpopulationen runt utsättningsområdena i Uppland och Södermanland. Till Småland och Östergötland hade den genetiska effekten av utplanteringarna i stort sett inte nått, även om det fanns sporadiska tecken. Det är möjligt att den pågående populationstillväxten gör att effekten sprids mera framöver.
 
Det är svårt att förutspå resultatet av utplanteringarna i ett längre tidsperspektiv. Det fanns tecken på att de utplanterade individerna var relativt sett mer framgångsrika än de som redan fanns i området. De utplanterade uttrarna har bidragit med nytt genetiskt material, vilket kan vara viktigt för att öka populationens tillväxttakt. De nya uttrarnas gener kan däremot riskera att förstöra genetiska anpassningar till den lokala miljön, vilka har utvecklats hos den lokala populationen under århundraden och som kan vara viktiga för populationens överlevnad.
 
Metoder för antalsuppskattning
Utterns utbredning är relativt lätt att konstatera med inventeringar av spillningsförekomst under barmarksförhållanden. Antalet uttrar har uppskattats med hjälp av snöspårning av de olika individerna i en population. Denna metod är inte tillämpbar när snö- och isförhållanden är dåliga och därför behövs andra sätt att mäta populationsstorleken. I och med att alla individer är genetiskt olika (förutom enäggstvillingar) kan man med hjälp av så kallade
genetiska markörer särskilja individer från varandra med hjälp av DNA. DNA-analys av utterspillning har provats med olika framgång. Om metoden visar sig fungera väl, skulle man på detta sätt kunna uppskatta antalet uttrar i ett område oberoende av snötillgång.
Genom att utveckla metodiken gjorde vi en uppskattning av antalet uttrar i ett område i Uppland och jämförde den med snöspårningsmetoden för att få en uppfattning om vilken metod som gav den mest korrekta antalsuppskattningen. Med snöspårningsmetoden hittades bara hälften av de uttrar som kunde hittas med hjälp av DNA-analysmetoden. I och med att DNA-analys av spillning är en relativt dyr inventeringsmetod bör de båda metoderna kombineras för att på så vis ge en tillförlitlig uppskattning av antalet uttrar i ett område.
 
Populationsdynamik
Överlevnad, rekrytering och spridning är parametrar som inverkar på utvecklingen i numerär hos en population. För många arter, såsom uttern, kan dessa parametrar vara svåra att mäta. De är däremot angelägna att mäta i och med att de har betydelse för populationens framtida utveckling. Även här kan man använda DNA-analys av spillning och därigenom följa de olika individerna genom åren. Då kan man mäta antalet individer som finns kvar i området år efter år (överlevnaden), antalet individer som kommer in som nya till populationen (föds eller immigrerar), antalet som försvinner (dör eller emigrerar) och hur uttrarna sprider sig inom området.
 
Genom att studera ett ca 30 kvadratmil stort område med uttrar i Uppland vintertid under tre års tid kunde jag uppskatta populationsstorleken och dess förändringar mellan åren. Även om studien gjordes över ett fåtal år, genererade den intressanta resultat. Överlevnaden var låg till medel hos hanar, men högre hos honor. Antalet nya uttrar per år var relativt stort och kompenserade för bortfallet av individer. Däremot kunde inte mängden migration mätas, även om spridningen av individer (speciellt hos hanar) inom området talade för att migrationen stod för en viss del av de försvunna och nya individerna. Om migrationen skulle visa sig vara låg, skulle det kunna innebära en långsammare expansion av populationen. Långsam populationstillväxt har observerats i olika delar av utterns utbredningsområde, bland annat i Sverige.
 
Sårbarhetsanalys
En sårbarhetsanalys är en bedömning av hur stor risken är att en population ska dö ut inom en tidsangiven framtid. En sårbarhetsanalys kan också analysera vilka parametrar som är allra viktigast för populationens överlevnad. Demografiska parametrar (exempelvis antalet individer som överlever, föds, dör och migrerar per år) har alltid utgjort grunden i sårbarhetsanalyser, men eftersom även de genetiska förutsättningarna kan vara begränsande i en population är det viktigt att inkorporera även mått på genetisk variation. På detta vis kan vägledning ges för att ta fram lämpliga och riktade bevarandeåtgärder.
I avhandlingen genomfördes en sårbarhetsanalys med demografiska data från en utterpopulation i Uppland. Analysen innefattade även genetiska data. Målet var att ta reda på vilken demografisk parameter som mest påverkade populationens tillväxt och överlevnad. Det visade sig att överlevnaden för unga honor till deras första reproduktion var av mycket stor betydelse för populationens tillväxt i det långa perspektivet. Därför är det viktigt att i bevarandearbetet satsa på åtgärder som syftar till att öka möjligheterna för denna grupp av uttrar att överleva. Slumpmässiga förändringar i miljön hade också stor påverkan på risken för populationens utdöende. Även om den genetiska variationen i dagsläget ökar i den här populationen är det viktigt att populationen inte isoleras, utan får vara sammanknuten med andra delar av den svenska utterpopulationen, för att inte mer genetisk variation ska gå förlorad.